Var på väg hem från en grillkväll med trevliga människor, då jag plötsligt fick en flashback. Ni vet, det var nästan så där töntigt smörigt som det är i filmer. Jag åkte förbi ett av de naturskönaste områdena här i norra stockholm och kom att tänka på det vackraste jag kan ha sett. Självklart har själva minnesbilden börjats suddas ut, blivit lite förskönad med åren, men jag kunde nästan se det framför mig.
På väg hem från en pojke jag tyckte om. Ganska exakt två år sedan.
Det var en bra stund efter midnatt och solen var nästan på väg upp på himlen igen. Mina föräldrar ringde hem mig. Jag var arg, fast glad ändå.
Dimmigt. Kallt. Varmt inuti.
Trots att den kvällen var fina, så fick just den lilla kärlekshistorian ett dåligt slut.
Att få sitt hjärta krossat av den första personen man vågat öppna sig för gör fortfarande ont, två år senare.
Jag vill inte lita på människor.
Jag vill inte gråta på grund av hjärtesorg.
