Jag träffade honom i onsdags.
Pappa och jag var och sista-minuten-shoppade lite klappar, och tog en sväng in på Claes Ohlson. Fan. Jag hade ingen aning om att han jobbade kvar där, lumpen och allt.
Det värsta är ju att jag känner igen den där ryggtavlan på flera kilometers avstånd, känns det som.
Fick en kram, ett löfte och det där dumma stora leendet (även höra att hans liv var skit, skadeglädje någon?).
Behöver jag ens nämna att jag blev helt skakig när jag gick därifrån? Bara tanken av honom nu, gör mig lika shaky some en narkoman som varit utan sina älskade droger i flera timmar, dagar, månader.
Jag trodde verkligen att jag var över allt det här, att jag var över honom.
Bajskorv.
