Små sms dagarna i ända, där det står hur mycket han saknar mig, älskar mig, nästan hatar mig för att jag inte är med honom. Hur han skulle kunna ge upp allt för att vara med mig.
Och jag?
Ett spel som vanligt. Självklart har jag fått kalla fötter, hjärnan skriker “Dumpa på en gång!”, hjärtat har inte riktigt bestämt mig.
Han betyder så mycket. Kan jag inte bara förstå det?
