Jag har aldrig varit så nära undergången som nu. Att en sån liten sak förstör så mycket. Eller är det en stor sak? Jag har lyckats glömma bort.

Galet förälskad i något som inte finns. Varför är livet så grymt ibland?

Jag kan knappt andas, bröstkorgen gör ont, jag är hungrig, jag borde verkligen sova.

Drömma lite fina drömmar piggar oftast upp. Livet är ändå ganska bra, för det mest. Hoppas jag.

Det var fint, jättefint. Jag drömde att vi satt ner tillsammans, som vanliga människor, pratade och skämtade som vi brukade. Hans halvlama skämt och underbara liknelser, hans plågade leende och intelligenta kommentarer.

Den bilden sparar jag någonstans långt inne. Jag kommer omöjligen få uppleva ett civiliserat samtal med honom igen.

Var jag tvungen att förlora dig också?

Kan du förstå hur mycket jag saknar dig, din röst, dina konstiga behov av att aldrig bry sig om någon annan, dina dumma fixa tankar, ditt spelberoende, din charmiga dryghet, ditt sätt att varsamt leda mig till det som skulle bli mitt jag, ditt leende som smälter mitt kalla lilla hjärta varje gång du stirrar på mig med dina isblå ögon (som jag också saknar). Jag saknar din raka ståtliga näsa, din lena rygg, dina mörka lockar, hela din varelse.
Du gör mig hel på ett sätt jag avskyr.

Men jag hatar att du inte förstår någonting alls.
Jag hatar att du inte kan gå över gatan om det inte är ett övergångsställe, jag hatar att du inte kan ljuga, jag hatar att du inte är omtänksam nog att säga snälla saker till mig förutom när du står så nära mig att hela min kropp värker av sorg, jag hatar din dumma fula krävande äckliga flickvän (som hatar mig tillbaka för att jag gör henne osäker utan någon som helst vettig anledning) jag hatar att du fortfarande inte förstår hur glad du får mig att bli och jag hatar att jag aldrig verkar göra dig något gott. Jag hatar att du inte är här just nu.

Jag vill slå mig fri och kunna andas. Jag vill aldrig vara beroende av dig igen.

Jag är ingen kärlekskrank eller djup person, men när en vän bad mig läsa den här dikten, blev jag lite förälskad.

Don’t matter if the road is long
Don’t matter if it’s steep
Don’t matter if the moon is gone
And the darkness is complete
Don’t matter if we lose our way
It’s written that we’ll meet
At least, that’s what I heard you say
A thousand kisses deep

I loved you when you opened
Like a lily to the heat
You see, I’m just another snowman
Standing in the rain and sleet
Who loved you with his frozen love
His second hand physique
With all he is and all he was
A thousand kisses deep

I know you had to lie to me
I know you had to cheat
You learned it on your father’s knee
And at your mother’s feet
But did you have to fight your way
Across the burning street
When all our vital interests lay
A thousand kisses deep

I’m turning tricks
I’m getting fixed
I’m back on boogie street
I’d like to quit the business
But I’m in it, so to speak
The thought of you is peaceful
And the file on you complete
Except what I forgot to do
A thousand kisses deep

Don’t matter if you’re rich and strong
Don’t matter if you’re weak
Don’t matter if you write a song
The nightingales repeat
Don’t matter if it’s nine to five
Or timeless and unique
You ditch your life to stay alive
A thousand kisses deep

The ponies run
The girls are young
The odds are there to beat
You win a while, and then it’s done
Your little winning streak
And summon now to deal with your invincible defeat
You live your life as if it’s real
A thousand kisses deep

I hear their voices in the wine
That sometimes did me seek
The band is playing Auld Lang Syne
But the heart will not retreat
There’s no forsaking what you love
No existential leap
As witnessed here in time and blood
A thousand kisses deep

Min kropp vill vrida sig i allhanda olika riktningar och jag har svårt att inse att man inte kan böja sig för alla.

Jag kan inte göra alla lyckliga.

Det är en knytnäve av trötthet och utmattning som dunkar i huvudet

(Dunk dunk dunk, aj aj aj)

Tårar som sprutar från mina svullna ögon

Blod som rinner ner för min söndertuggade läpp

En tanke för mycket och huvudet sprängs

(Pang pang pang, oj oj oj)

Mina kalla fötter ger mig gåshud

Mitt blöta hår ger mig gåshud

Mitt trasiga hjärta ger mig gåshud

(Krasch krasch krasch, uj uj uj)

Jag längtar fortfarande efter att få andas

Jag trodde jag tyckte om honom, men tydligen inte. Hur förhindrar man egentligen att krossa ett hjärta? Blä, blä, blä.

Kanske träffar mannen ikväll. Mannen med stor m (även om jag har inrutat i mig att hålla mig till skrivreglerna, så får ni väl låtsas att det är ett stort m).

Jag vet inte hur jag känner inför det. Vi får se. Fniss.

Den andra mannen med stort m, han med ett ännu större m. Han är borta nu. Ett helt år, eller åtminstone länge nog.

Det var länge sedan jag faktiskt längtade efter något, men just nu längtar jag SÅÅÅ HÄÄÄR mycket efter att bara sluta gymnasiet och börja plugga något jag faktiskt tycker om.

Gief grafik, design och reklam :((((