Did you ever truly understand?

Kan du förstå hur mycket jag saknar dig, din röst, dina konstiga behov av att aldrig bry sig om någon annan, dina dumma fixa tankar, ditt spelberoende, din charmiga dryghet, ditt sätt att varsamt leda mig till det som skulle bli mitt jag, ditt leende som smälter mitt kalla lilla hjärta varje gång du stirrar på mig med dina isblå ögon (som jag också saknar). Jag saknar din raka ståtliga näsa, din lena rygg, dina mörka lockar, hela din varelse.
Du gör mig hel på ett sätt jag avskyr.

Men jag hatar att du inte förstår någonting alls.
Jag hatar att du inte kan gå över gatan om det inte är ett övergångsställe, jag hatar att du inte kan ljuga, jag hatar att du inte är omtänksam nog att säga snälla saker till mig förutom när du står så nära mig att hela min kropp värker av sorg, jag hatar din dumma fula krävande äckliga flickvän (som hatar mig tillbaka för att jag gör henne osäker utan någon som helst vettig anledning) jag hatar att du fortfarande inte förstår hur glad du får mig att bli och jag hatar att jag aldrig verkar göra dig något gott. Jag hatar att du inte är här just nu.

Jag vill slå mig fri och kunna andas. Jag vill aldrig vara beroende av dig igen.