Det var fint, jättefint. Jag drömde att vi satt ner tillsammans, som vanliga människor, pratade och skämtade som vi brukade. Hans halvlama skämt och underbara liknelser, hans plågade leende och intelligenta kommentarer.
Den bilden sparar jag någonstans långt inne. Jag kommer omöjligen få uppleva ett civiliserat samtal med honom igen.
Var jag tvungen att förlora dig också?
Apati. 
Lämna en kommentar