Den här fula lilla misfitbloggen är mest ett litet försök att ventilera ut mina känslor. Oftast är det dåliga känslor, men idag är det bra.
Eller ja, de flesta dagar är det rätt bra, faktiskt. Speciellt idag bara. Det är så där fint och härligt. Och så har jag nya skor. De är fina.
Men det finns tillfällen då jag hatar min bästa vän. Jag kan bara inte hjälpa det. Hon bryr sig inte om mig längre, och då kan jag inget annat än att hata henne. Fan.
Kalla mig sötnos, baby, raring,
kalla mig vad du helst vill.
Men säg inte att du älskar mig,
för jag räcker aldrig till.
Jävla fitta.
Horfitta.
Bajskorv.
Skitkuk.
Fittbögrövslyna.
Jävlar i helvete vad jag känner mig blåst. Jag hatar allt och alla och vägrar vara glad eller positiv.
Varje dag försöker jag att inte tänka på det. Allt jag gjorde fel och allt jag verkligen inte gjorde rätt. Ju mer jag tänker på det, desto svårare blir det att glömma honom.
Speciellt när han alltid är så nära.
Jag drömde att han och fittfejan gjorde slut inatt. Igen. Det gjorde mig väldigt glad.
Och det är verkligen roligt att jag, någon som avskyr kärlek till den grad att jag undviker den så mycket som möjligt, verkligen är så himla besatt av en enda person i mitt liv.
Livet är för hårt ibland.
/cut
Var på väg hem från en grillkväll med trevliga människor, då jag plötsligt fick en flashback. Ni vet, det var nästan så där töntigt smörigt som det är i filmer. Jag åkte förbi ett av de naturskönaste områdena här i norra stockholm och kom att tänka på det vackraste jag kan ha sett. Självklart har själva minnesbilden börjats suddas ut, blivit lite förskönad med åren, men jag kunde nästan se det framför mig.
På väg hem från en pojke jag tyckte om. Ganska exakt två år sedan.
Det var en bra stund efter midnatt och solen var nästan på väg upp på himlen igen. Mina föräldrar ringde hem mig. Jag var arg, fast glad ändå.
Dimmigt. Kallt. Varmt inuti.
Trots att den kvällen var fina, så fick just den lilla kärlekshistorian ett dåligt slut.
Att få sitt hjärta krossat av den första personen man vågat öppna sig för gör fortfarande ont, två år senare.
Jag vill inte lita på människor.
Jag vill inte gråta på grund av hjärtesorg.
Mitt hår är blött, det verkar aldrig torka. Det luktar åtminstone gott. Det är vad han brukar säga.
Nu ska jag fira midsommar och sedan supa skallen av mig ikväll, tjipp!
Ingen aning, noll koll, absolut nada.
Varför kan inte jag få vara lite glad och ha det ljuvligt fint i mitt liv? Jag har konstant ont i magen, mår illa och huvudet är så tungt att jag vet inte vad.
Alltid är det jag som ska ta ansvar för att mina vänner ska träffa mig. Jag är inte värd att tänkas på, skicka ett sms till eller ringas till. Inte heller är det värt att fråga mig hur jag mår.
Jag mår skit.
Det har jag gjort länge och det känns inte bättre nu. Allt är fel, inget är rätt, jag har ingen aning varför.
Orkar inte hålla reda på mitt liv.
Bajs.
Jag har inget dåligt att skriva, för jag är glad. Förlåt, Eric!
Att jag aldrig lär mig att hålla tillbaka mina känslor. Jag vet vad som händer. Jag vet hur det slutar. Så fort jag visar det minsta lilla intresse för någon så faller allt sönder och jag blir den som får ta skiten.
Snacka om att jag lärt mig min läxa för sista gången nu.
|
